Värmländskt länsombud blev Årets Byggnadsvårdare 2009

När Svenska Byggnadsvårdsföreningen den 16 maj tillkännagav vem som skulle få utmärkelsen Årets Byggnadsvårdare 2009 stod det klart att årets utmärkelse går till Värmland. Årets pris tilldelas nämligen Peter Sörensen, länsombud i Värmlandssektionen och aktiv inom lobbyorganisationen Operation Karlstad.

”Peter Sörensen har på ett föredömligt sätt visat att en privatperson med brinnande engagemang faktiskt kan påverka de stora strukturella frågorna inom byggnadsvården och samhällsplaneringen”, skriver Svenska Byggnadsvårdsföreningen bland annat i sin motivering.

Utmärkelsen delades ut den 16 maj av verksamhetsledare Stefan Fickler inför dryga 100-talet ditresta medlemmar samt inbjudna mediarepresentanter under en prisceremoni i samband med föreningens årsmöte och vårresa i Hjo.

Hotad miljö – Glumshammars gård i Glumserud

glumshammar_33

Hotad miljö. Glumshammars Gård i Glumserud. Bild från sommaren 2007. Klicka för stor bild.

Glumshammars Gård i Glumserud pekades ut som kulturhistoriskt värdefull redan i Värmlands Museums och Karlstad Kommuns kulturhistoriska inventering 1976-78 men finns också med i den stora inventeringen från 1984 (sid 139, 638 Glumshammaren 4:1). Redan 1977 konstaterades att gården, som redan då var obebodd, led stor brist på underhåll.

glumshammar_1977

Text och bild ur inventeringen från 1977. Klicka för större format.

”Det är angeläget att kommunala organ och enskilda följer upp inventeringen och verkar för att de kulturhistoriskt värdefulla områden och byggnader som finns redovisade i utredningen bevaras och skyddas” skrev landsantikvarie Gösta Von Schoultz och stadsarkitekt Per Lagergren i förordet till inventeringen (läs hela förordet). Trots dessa vackra ord har Glumshammars gård befunnit sig i fritt förfall under de tre decennierna som gått sedan den pekades ut. Idag är den en sorglig syn.

glumshammar_5

Glumshammars gård sommaren 2007. Långt gånget förfall. Klicka för stor bild.

Den nuvarande ägaren har uppenbarligen inga som helst ambitioner att underhålla gården utan sålde den istället här om som en timmerstomme, för rivning och avflyttning. Men gården, eller ska vi säga stommen, blev aldrig flyttad. Istället står den kvar, plundrad på alla sina kakelugnar och järnspisar, med nerriven lerklining som blottlagt den månghundraåriga timmerstommen och med utslagna fönster och söndersparkade fönsterbågar. Men trots att såväl naturens krafter och vandaler fått härja fritt i snart trettio år kan man ännu ana den stolthet som här en gång rådde.

glumshammar_4_web

Interiör från övre plan på Glumshammars gård, mars 2009. Klicka för stor bild.

Ännu så länge är stommen och de breda 1700-talstiljorna i taken och golven märkligt friska och om viljan fanns skulle gården mycket väl kunna räddas till eftervärlden. Men då krävs att en räddningsaktion inleds å det snaraste. Både huvudbyggnaden och den vackra ladugården på andra sidan vägen är illa däran och bör snarast förses med det rivnings- och förvanskningsskydd som man redan 1977 skrev in i kulturmiljöprogrammet att de skulle få. Som en första prioritering bör taket tätas, huset bör tömmas på allsköns bråte som ligger slängd där, och fönster och dörrar bör sättas igen. Ett samråd med ägaren för att hitta en lösning som långsiktigt tillgodoser byggnadens kulturhistoriska värden bör snarast arrangeras.

Sedan idag, den 30 mars 2009, är Glumshammars gård upptagen på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula lista för hotade kulturmiljöer.

Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Nu är hon heligt förbaskad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför? Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Fullspäckad byggnadsvårdsdag på Värmlands Museum den 14 mars

Lär dig mer om timmerhus, vedspisar och kaminer samt hur du renoverar ditt uthus. Tyd gamla kartor och ta reda på din fastighets historia i muséets arkiv. På Värmlands Museums byggnadsvårdsdag den 14 mars får du råd och tips från hantverkare och företagare inom branschen, du kan besöka muséets arkiv och forska om din fastighet, gå på korta föredrag i olika ämnen eller titta på foton av det gamla Karlstad. Dagen till ära säljs specialböcker i museibutiken och i Hörsalen har man anordnat en utställning med gamla hus. En späckad byggnadsvårdsdag med andra ord.

Tid: Lördag den 14 mars kl 10.00‐17.00
Plats: Värmlands Museum i Karlstad
Entré: 40 kr (fri entré för dig med årskort)

Lesjöfors museum säljer frikyrkan Betlehem

Betlehemskyrkan i Lesjöfors till salu

Den sagolikt vackra Betlehemskyrkan i Lesjöfors, uppförd 1912, är nu till salu.

Har du någon gång drömt om att få bo i en liten kyrka eller ett missionshus, med högt i tak och massor med fina fönster? Då har du chansen nu. I Lesjöfors i Värmland har Lesjöfors Museum nämligen lagt ut Frikyrkan Betlehem, uppförd 1912, till försäljning. Kyrkan är en unik liten kulturhistorisk pärla som närmast påminner om ett litet slott. Och är komplett med kyrksal, predikstol och kyrkbänkar. Samt en bostadsdel.

Kyrkan har emellertid stått utan underhåll i många år och har ett antal skador som måste åtgärdas. Decenniers avsaknad av takrännor har resulterat i fuktskador, framförallt på den södra fasaden, där såväl fasadpanelen som den underliggande timmerstommen delvis fuktskadats. Och den underbart vackra takkupolen har också den ett läckage som lett till att tak och golv i trapphuset fuktskadats.

betlehem_2

Frikyrkan Betlehem. Unikt köptillfälle för dig som är byggnadsvårdsintresserad.

–Vi söker en seriös köpare som vill satsa långsiktigt på att restaurera och bevara huset där det står, berättar Jens Buskas på Lesjöfors Kommun. Kyrkan är en del av ortens historia och är med sitt öppna läge ett vackert blickfång från stora vägen. Priset kommer faktiskt i andra hand, berättar Jens.

För dig som är byggnadsvårdsintresserad är detta onekligen ett sagolikt objekt. Vill du veta mer? Kontakta Jens Buskas på 0590-50223, 070-633 51 48 eller svara på annonsen på blocket.

Läs också artikel i VF ”Till salu. Kyrka med läckande tak.” 090124

Ska samhället värna sina kulturhistoriska miljöer eller inte? Svara anonymt i vår gallup.

forfall_1

I Sverige är det en urgammal tradition att värna det bebyggda kulturmiljöarvet. Och detta är också inskrivet i våra lagar, som t ex Kulturmiljölagen (KML) och Plan- och bygglagen (PBL).

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas” KML, portalparagrafen

”Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.” PBL 3 kap 10 §

”Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kultur- historisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas. PBL 3 kap 12 §

”Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras.” PBL 3 kap 13 §

forfall_2

För att identifiera vilka byggnader som anses ha ett särskilt stort kulturhistoriskt intresse genomför kommunerna i samverkan med regionmuséet och Länsstyrelsen med jämna mellanrum inventeringar av byggnadsbeståndet. De byggnader som pekas ut i dessa inventeringar utgör de särskilt kulturhistorisk intressanta. Och få alltså varken förvanskas eller förfalla. Utan deras nuvarande skick skall bibehållas.

Detta krav faller på fastighetsägaren. Men det är naturligtvis också kommunens skyldighet att uppmärksamma fastighetsägaren på att denne är innehavare av ett särskilt intressant kulturhistoriskt hus. Samt att skyddsmärka dessa fastigheter i plan. Också detta står i lagen (PBL). Underhåller inte fastighetsägaren sin fastighet kan vite utdömas. Och det kan bli en kostsam historia för den som inte sköter sig.

forfall_3

De flesta ser dock värdet i sina gamla hus. Och uppskattar förmånen av få äga och bo i ett sådant hus. Andra gör det inte. Utan lämnar av olika anledningar husen att förfalla vind för våg. År efter år. Årtionde efter årtionde. Och väldigt sällan lyfter kommunen ett endaste finger för att se till att lagen följs. Trots vad som står i lagen. Inte sällan för att de är rädda att hamna i konflikt med ägaren. För upprörda känslor i dessa ärenden är inte ovanliga. De som vansköter sina hus tycker nämligen oftast inte att någon annan har med det att göra. Att det är deras ensak att göra vad de vill med sitt hus.

Vad tycker du? Ska samhället värna de kulturhistoriskt intressanta miljöerna eller inte? Svara i vår lilla gallup. Och se vad andra tycker. Ditt svar är självklart anonymt.

Än finns tid att rädda Agnhammars Herrgård. Om viljan finns.

agnhammar_1w

Det försök till en räddningsaktion kring Agnhammars Herrgård som Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion nyligen tog initiativ till har fått stor uppmärksamhet i pressen (NWT/VF). Tyvärr har pressen dock valt att slå upp stora rubriker om de interna stridigheter som uppstått, istället för att ägna sig åt själva sakfrågan – dvs möjligheterna att bevara den sedan länge utpekade och kulturhistoriskt intressanta gården. Och jag vill därför kort kommentera vad som hittills förevarit.

Agnhammars Herrgård, vars historia går ända tillbaka till mitten av 1500-talet, har tillåtits att förfalla i decennier. I mitten av 1980-talet meddelade den nuvarande ägaren till Grums Kommun att han inte längre hade varken resurser eller avsikter att underhålla huvudbyggnaden, dvs själva herrgården. Kommunen hade då en tid för avsikt att förvärva gården, något som emellertid aldrig blev av. Sedan dess har den kulturhistoriskt mycket intressanta gården förfallit i rask takt. Utan att någon verkar ha brytt sig det minsta om saken. Detta trots att Plan- och bygglagen i 3 kap 13 § tydligt anger att så inte får ske.

”En byggnads yttre skall hållas i ett vårdat skick. Underhållet ska anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. PBL 3 Kap 13 §

agnhammar_3w

Jag har själv som privatperson, redan innan jag blev länsombud, engagerat mig i fallet med Agnhammar i flera års tid. Försökt hitta en räddning. Och haft många kontakter och diskussioner med ägaren, vars släkt ägt gården sedan mitten av 1800-talet, och som självklart inte tycker att detta är någon rolig historia. Jag har också flera gånger diskuterat frågan med Grums Kommun. Men ingen lösning har stått att finna. Och ingen vilja att diskutera varianter på lösningar har heller uppvisats från något håll. Det finns inga pengar har man sagt. Och utan pengar kan man naturligtvis inte underhålla en gård av den här storleken.

Agnhammars Herrgård är tyvärr långt ifrån ensam om detta öde. Mängder av värmländska fastigheter och gårdar, utpekade i olika typer av kulturmiljöinventeringar, står och förfaller på samma sätt. Utan att kommunernas byggnadsnämnder ingriper. I lägen som detta, där ägaren saknar resurser för underhåll bör man åtminstone kräva att huset försätts i malpåse, och skyddas från fortsatt förfall. Den bästa lösningen är dock alltid att se till att dessa hus hittar ägare som är intresserade av att vårda och underhålla dem, och som har resurser till det.

I sjunde timmen, när det var klart att Agnhammar skulle rivas och en nedmontering av bevaransvärda delar hade påbörjats, dök en intressent upp och ville undersöka möjligheten att förvärva gården och återställa den i originalskick. Samtalen mellan ägarfamiljen och intressenten gick emellertid ganska knackigt och de initiala försöken att nå någon form av uppgörelse misslyckades.

Jag valde i detta läge att, i egenskap av länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, kalla samhällsfunktionerna – dvs Grums Kommun, Länsstyrelsen i Värmland samt Värmlands Museum – till ett krismöte, för att se på vilket sätt vi gemensamt skulle kunna bidra till en lösning för gårdens fortlevande.

agnhammar_2w

Tyvärr skickade jag information till pressen om mötet. Vilket skulle visa sig vara ett dåligt genomtänkt beslut. Information om mötet skrevs i tidningen, och familjen kände sig kränkta och förbisedda, eftersom de inte fått varken information om eller inbjudan till mötet. Jag har full förståelse för deras reaktion och kan bara beklaga att denna situation uppstod.

Avsikten med mötet var självklart inte att på något sätt försöka gå bakom ryggen på familjen. Ambitionen var istället precis det rakt motsatta. Att försöka se om det fanns möjlighet att på ett positivt sätt medverka till en bra lösning såväl för dem som för den kulturhistoriskt intressanta gården. Och att i så fall i nästa läge ta kontakt med ägarna. Nu blev det inte så.

Media kastade sig istället i sedvanlig ordning glupskt över den konflikt som uppstod, istället för att fokusera på och fördjupa berättelsen om gården, dess unika historia, hur den kunnat få förfalla så och att det faktiskt fanns en intressent som är villig att rädda och återställa den. Det, i sammanhanget, känns oerhört trist. Och jag hoppas att det inte skadat möjligheterna att rädda gården.

Vad som trots allt känns bra är att ett möte mellan samhällsfunktionerna och gårdens ägare nu blir av. Förhoppningsvis når man en lösning som kan rädda gården i sjunde timmen. Jag själv har dock valt att helt lämna all vidare kontakt med ärendet efter det infekterade bråket. Det har tyvärr även den spekulant som för kort tid sedan var intresserad av att förvärva och återställa gården.

För inte så många decennier sedan förlorade Grums Kommun det storslagna Long Säteri, ett magnifikt träslott som rätt hanterat mycket väl kunde ha stått intakt in i våra dagar. Det vore synnerligen sorgligt om man nu på ett liknande sätt skulle förlora ytterligare ett av sina allra ståtligaste historiska herresäten.

Än finns tid att rädda Agnhammars Herrgård. Om viljan finns.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Hotad miljö – Vågmästarvillan i Karlstad

Vågmästarvillan i Viken står skamfilad och tom trots k-märkning

Vågmästarvillan i Viken, med anor från 1700-talet, står skamfilad och tom trots sin K-märkning.

På det som en gång var den norra delen av natur- och strövområdet Kanikenäset i Karlstad står den vackra gamla Kanikevillan, eller Vågmästarvillan. En gång boplats för den s k kanik som på 1700-talet bl a hade som uppgift att ta in skatt för laxfisket i fiskevattnen kring Karlstad.

Villan är sedan många år k-märkt i plan, men står trots detta skamfilad, tom och i uppenbar brist på omsorg och underhåll. Det senaste som skövlades helt var den gamla fruktträdgården som omgav huset. En fruktträdgård som en gång var mångfalt större och som utpekats som värdefull i rader av inventeringar under 1900-talet.

Kanikevillan i början av 1900-talet. Innan kommunen tog över ägandet. Klicka för stor bild.

NCC och bostadsrättsföreningen Vågmästaren övertog i samband med förvärvet och byggnationen av det nya bostadsområdet ansvaret för förvaltandet av det gamla huset. Trots att kommunens Teknik- och fastighetsförvaltning var en sällsynt usel förvaltare av husets kulturhistoriska värden har Kanikevillan trots detta i samband med ägarbytet hamnat ur askan i elden.

Åtgärder behöver snarast vidtagas för att underhålla huset. Helst bör detaljplanen ändras så att det återigen kan bli bostad åt nya ägare. Annars är risken stor att förfallet eskalerar ytterligare. Huset är sedan den 19 januari därför placerat på Svenska Byggnadsvårdsföreningens observationslista för hotade kulturmijöer – den Gula listan.

PS. För ytterligare information om villan läs examensarbetet – ”Vågmästarbostaden i Karlstad” – gjort av Lovisa Smedberg, student vid det bebyggelseantikvariska programmet vid institutionen för kulturmiljövård på Göteborgs universitet. DS

Hotad miljö – Bråte Herrgård på Segerstad i Karlstads Kommun

Bråte Herrgård på en bild ur Svenska gods och gårdar från 1944

Bråte Herrgård på en bild ur Svenska gods och gårdar från 1944

Bråte Herrgård på Segerstad några mil utanför Karlstad är en stor och pampig fastighet bestående av ett huvudhus, flygelbyggnader och ett antal lador och uthus, alltsammans beläget på en kulle med storslagen utsikt över jordbrukslandskapet på Segerstad. Gården har anor som sträcker sig tillbaka till slutet av 1600-talet och är därför av stort kulturhistoriskt intresse.

Från slutet av 1700-talet ägdes Bråte Herrgård av adelssläkten Cederström. Den siste ägaren i den släkten var doktor Karl Cederström som ägde gården fram till år 1902. Sedan dryga tio år tillbaka i tiden ägs gården av ett läkarpar boende i Göteborg

Gården, och i då i huvudsak flygelbyggnaderna samt uthusen, lider sedan decennier stor brist på underhåll. De senaste åren har detta förfall accelererat ytterligare, då inga nya underhållsinsatser gjorts på senare tid. Delar av husen förefaller vara bortom räddning, medan andra, bl a den ena flygeln som är i ett orört originalskick, fortfarande borde vara möjliga att rädda.

Enligt ägarparet har de vädjat till Länsstyrelsen i Värmland och Karlstads Kommun om hjälp, utan att få respons. Denna bild bekräftas dock inte alls av Länsstyrelsen som istället hävdar att man faktiskt har erbjudit all hjälp som står till buds, men att ägarna inte nappat på det. I det avseendet verkar processen ha hamnat i ett olyckligt limbo. Och gården betalar tyvärr priset.

Oavsett vad borde en förnyad insats för att stoppa ett fortsatt förfall göras. Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion har varit i kontakt med ägarna för att boka ett möte, och har dessutom varit i kontakt med Länsstyrelsen.

Bråte Gård är dessutom sedan idag, den 13 januari 2009, uppförd på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula lista över hotade kulturmiljöer.

Grums Kommun och Byggnadsvårdsföreningen bjuder till krismöte för att rädda Agnhammar

Agnhammars herrgård fotograferad vintern 2007

Agnhammars herrgård fotograferad vintern 2007. Klicka för större bild.

Agnhammars Herrgård i Grums hotas akut av rivning och Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion i samverkan med Grums Kommun har därför idag via ett mail bjudit in företrädare från Värmlands Museum och Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet till ett akut krismöte den 22 januari kl 15.30 i Grums Kommunhus. Men en gemensam insats hoppas vi kunna hitta vägar för att bevara den anrika herrgården.

Den en gång så ståtliga Herrgården är idag en skugga av sitt forna jag. Ägarna har sedan mitten av 1980-talet signalerat till kommunen att de inte har varken råd eller ambition att underhålla huset. Förfallet har därför eskalerat allt mer. Efter att ägarna i höstas tog ett beslut om att den skulle brännas har en nedmontering av vissa byggnadsdetaljer, bl a den gamla glasverandan, påbörjats.

I sista stund dök emellertid en intressent upp som var intresserad av att förvärva, bevara och återställa herrgården i ursprungsskicket. Skulle den gamla Herrgården därmed räddas i de sista skälvande minuten?

Diskussioner pågår för närvarande med den nuvarande ägarfamiljen för att se om en lösning går att hitta för ett bevarande av gården. Genom avyttring eller i familjens egen regi.

Med en snabb insats från samtliga omnämnda aktörer hoppas vi att en räddning av den kulturhistoriskt intressanta herrgården kanske trots allt kan vara möjlig.

Agnhammars Herrgård är sedan den 19 december upptagen på Svenska Byggnadsvårdsföreningens lista över hotade kulturmiljöer, den sk Gula Listan.

Kommentarer i media:
”Krismöte för att rädda herrgård
” | NWT 2009-01-12