Vågmästarbostaden i Karlstad får inte flyttas. Beslut i Länsrätten.

kanikevillan

Vågmästarbostaden i Karlstad får inte flyttas. Beslut i Länsrätten.

Den här på bloggen tidigare omskrivna och på SBVFs Gula listan upptagna Vågmästarbostaden i Karlstad, även kallad Kanikevillan, får inte flyttas. Det beslutet tillkännagav idag Länsrätten i Värmland efter att byggföretaget NCC överklagat Stadsbyggnadsnämndens beslut att inte ändra detaljplanen för området.

Vågmästarbostaden är en av de sista resterna av det gamla Kanikenäset och har enligt vissa källor historisk bäring så långt tillbaka som till 1500-talet. Klart är emellertid att det hus som idag står på platsen uppfördes redan innan den senaste stora stadsbranden 1865 och att det därmed tillhör Karlstads allra äldsta bebyggelse. Att huset har stort kulturhistoriskt värde är ställt utom all tvivel. Från Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion välkomnar vi därför dagens beslut från Länsrätten.

NCCs agerande i frågan är mycket märkligt och solkar onekligen företagets varumärke. NCC förvärvade tomten 1998 och har sedan dess tjänat stora pengar på att uppföra ett av de dyraste, mest tätbebyggda och högst exploaterade bostadsområdena i Karlstads historia. Även om man uppenbarligen helt saknar ambitioner att medverka till att värna Karlstads bebyggda kulturmiljöarv borde pengar inte saknas.

Vi förväntar oss ett större ansvarstagande av ett storföretag som NCC. Bättre kan ni.

Värmlands Museum belönar tre värmländska projekt för god byggnadsvård

hamngatan_1

Ursprunglig fasaddekor i kakel återställs på Södra Kyrkogatan i Karlstad i regi av Lundbergs.

Värmlands Museum har i år blåst nytt liv i det årliga utdelandet av diplom för god byggnadsvård, en tradition som legat i träda några år. Vid årets utdelning, som sammanföll med Kulturhusens dag, belönades tre värmländska projekt som alla, vart och ett på olika sätt, svarat för en synnerligen god byggnadsvård.

Lundbergs fastighetschef Peter Lundgren mottog det första diplomet för den omfattande och sedan tre år pågående restaureringen av det gamla Järnvägshuset, uppfört 1909, på Södra Kyrkogatan 2 i centrala Karlstad. Bit för bit återställs hyreshuset helt i enlighet med ursprungsarkitektens originalritningar från 1909. Skiffertaket läggs om och tvättas, samtliga 996 fönsterbågar renoveras pietetsfullt och fasaden återställs i sitt ursprungsskick med kalkputs, kalkavfärgning, rusticeringar och mosaikdekorer. Ett restaureringsprojekt som tveklöst är unikt i sitt slag i Karlstad. Och som förhoppningsvis kan sporra flera fastighetsägare att följa efter. Karlstad har många gamla fastigheter som genom årtiondena förfulats genom okänsliga ombyggnader.

Det andra diplomet gick till Per, Desiree och Emelie Eriksson för det varsamma sätt de underhållit och renoverat gården Framme i Skofterud, en praktfull Värmlandsgård i ett synnerligen välhållet originalskick. ”Med bibehållen autenticitet har gården återfått mycket av sin forna prakt och utgör åter ett mycket vackert inslag i kulturlandskapet” stod det bl a i motiveringen.

Det tredje och sista diplomet gick till Elly och Jan Johansson för renoveringen av en parstuga från 1792 på militärbostället Stora Årsås i Segerstad som de köpte för några år sedan. Parstugan hade förfallit mycket svårt i flera årtionden, men är nu på god väg att återställas i ursprungligt skick, vilket kräver stort hantverkskunnande och arbete med traditionella material och metoder. Arbetet har skett i samverkan med bl a den kunniga Mikaela Humble på Humble Byggnadsvård och med bidrag från Länsstyrelsen.

–Jag hade inte hjärta till att vi skulle bli den generation som lät huset förfalla, berättar Elly Johansson i en intervju i NWT den 14 oktober.

Och man önskar att fler kan inspireras av och känna som Elly och hennes man Jan. Mängder av vackra och historiskt värdefulla gamla fastigheter står och far illa i det värmländska kulturlandskapet idag. Ofta krävs ganska små insatser för att stoppa förfallet. Och för att husen ska få en chans att hitta nya användningsområden i framtiden.

Från Svenska Byggnadsvårdsföreningens sida gratulerar och applåderar vi de tre synnerligen värdiga pristagarna, som alla gjort exceptionella insatser. En applåd och en eloge också till Värmlands Museum som återupptagit traditionen att dela ut årliga diplom för god byggnadsvård.

Vi väntar redan med spänning på vem som ska ta hem nästa års diplom? I Karlstad pågår flera intressanta restaureringsprojekt. Albérs varsamma omställning av I2s kasernområde till ett av Karlstads vackraste bostadsområden borde kunna vara en aspirant. Och likså deras varsamma restaurering av Alfieshuset på Västra Torggatan som pågår i detta nu. Dessutom pågår ett antal intressanta och pietetsfulla restaureringar av privatvillor i centrala Karlstad, bland annat på Strand samt kring Tysta Parken i Klara.

Byggnadsvården i Värmland har fått vind i seglen. Det känns bra. Här har rått stiltje allt för länge.

Läs mer om diplomen på:
Diplomerade för god byggnadsvård (NWT 2009-09-14)
Tre fick diplom för god byggnadsvård (VF 2009-09-14)
Diplom för god byggnadsvård (SVT 2009-09-16)
Gammalt hus blev som nytt (VF 2009-09-24)
Årsås Militiehemman (infosida med bilder och historik)

Nu skrivs slutkapitlet i historien om Agnhammars Herrgård

Agnhammar1915

Agnhammars herrgård på ett vykort från 1920-talet. En pampig gård.

Agnhammars Herrgård är nu ett minne blott. När grävskopornas här om dagen käftar slog käftarna i den gamla herrgårdsbyggnaden skrevs slutkapitlet i en av Grums Kommuns mest fascinerande industrihistoriska epoker. Agnhammar har varit herrgård allt sedan 1500-talet och här har en stor del av de stora svenska adelsfamiljerna huserat under kortare eller längre tid.

Dess historia från 1547 till 1646 är intimt förbunden med ätten Anckar, vars män spelat stor roll i Värmlands historia under Vasatiden Den mest berömda var Botvid Larsson Anckar, fogde över Värmland 1530-1546 och mannen bakom den äldsta jordboken, ett dokument som inget land äger motstycke till. Under 1700-talet ägdes Agnhammar av medlemmar ur ätterna Lillieram, Stuart och Löwenhjelm.

Agnhammars herrgård i februari 2008. En skugga av sitt forna jag.

Agnhammars herrgård i februari 2008. Öde, tom och skamfilad. En skugga av sin forna storhet.

Under förra hälften av 18o0-talet ägdes gården av prosessionaten C H Kaflé som här tillverkade den sk Värmlandsplogen. År 1849 köptes gården av B A Geijer som 1872 sålde den till A Elieson som anlade det första sågverket med två ramar samt ett tegelbruk för tillverkning av såväl murtegel som dräneringsrör. Elieson var en framsynt och begåvad man som gjorde kommunen stora tjänster, bl a beträffande Bergslagsbanans sträckning.

Vid hans död 1896 övertogs gården av Agnhammars Bruks AB med Carl Matton som disponent. 1918 blev Carl Matton personligen ägare till gården. Precis som Elieson var Matton en synnerligen driftig och företagsam man som var djupt engagerad i kommunens bästa. Gården övertogs därefter av sonen Carl Matton som fortsatte driva den i samma stolta tradition som sina föregångare.

När Carl Matton den yngre avled övertogs gården av sonen Lars Matton och hans söner Erik och Johan. Redan på 1980-talet signalerade Lars Matton till kommunen att man saknade resurser att underhålla den gamla gården. Men trots detta togs inga som helst seriösa initiativ till räddningsaktioner från kommunens sida.

Agnhammars herrgård i juni 2008. Trots förfallet ännu en bedagad skönhet.

Agnhammars herrgård i juni 2008. Trots förfallet ännu en pampig och bedagad skönhet.

Sin storslagna historia till trots har gården sålunda stått helt utan underhåll och förfallit sedan slutet av 1970-talet. De senaste åren har skadorna blivit allt mer uppenbara och allvarliga. För något år sedan beslutade nuvarande Lars Matton och hans söner därför att den skulle brännas. Och delar av gården, de 15 kakelugnarna, glasverandan och dörrarna monterades ner för att rädda vad som räddas kunde.

I våras  dök så i sista minuten en person upp som sade sig vara villig att förvärva gården och återställa den i sitt ursprungsskick. En person som redan sedan tidigare genomfört en rad liknande räddningsaktioner av kulturhistoriskt intressanta miljöer. Hoppet väcktes för ett ögonblick. Skulle den anrika Herrgårdsbyggnaden trots allt räddas i sjunde timmen? Jag var själv delaktig i att sammanföra denne person med ägarna, och deltog i de initiala samtalen, som dock tyvärr var allt annat än fruktbara.

Agnhammar_5

Interiör från Agnhammar juni 2008. Närmast orört originalskick från sekelskiftet.

I ett försök till en sista-minuten-räddningsaktion, inbjöd jag därför i vintras Grums Kommun och Länsstyrelsen i Värmland till ett möte för att utröna om de skulle kunna tänka sig att på ett eller annat sätt bidra till att gården räddades. I nya eller befintliga ägares regi. De gamla ägarna kände sig förorättade över att inte själva ha blivit inbjudna till detta möte och valde därför att på egen hand föra denna dialog med Länsstyrelsen och Grums Kommun. Vad dessa samtal handlat om känner jag därför inte till. Uppenbarligen har de hur som helst tyvärr inte varit framgångsrika.

Agnhammar_4

Nu har solen gått ner för sista gången i Agnhammars herrgårds 100-åriga munblåsta fönsterglas.

Om skeendet på Agnhammars Herrgård är symptomatiskt för tillståndet i den värmländska kulturmiljövården finns det all anledning att oroa sig. Nu förpassas sagan om Agnhammars Herrgård, den stolta herrgårdsbyggnaden, människorna och en fascinerande industriepok för all framtid in i historieböckerna. Och Grums kommun, och Värmland, förlorar ännu en av sina historiska kulturmiljöer.

Det känns obegripligt, outsägligt sorgligt och fullkomligt onödigt.

Peter Sörensen
Länsombud för SBVF i Värmland

Värmländskt länsombud blev Årets Byggnadsvårdare 2009

När Svenska Byggnadsvårdsföreningen den 16 maj tillkännagav vem som skulle få utmärkelsen Årets Byggnadsvårdare 2009 stod det klart att årets utmärkelse går till Värmland. Årets pris tilldelas nämligen Peter Sörensen, länsombud i Värmlandssektionen och aktiv inom lobbyorganisationen Operation Karlstad.

”Peter Sörensen har på ett föredömligt sätt visat att en privatperson med brinnande engagemang faktiskt kan påverka de stora strukturella frågorna inom byggnadsvården och samhällsplaneringen”, skriver Svenska Byggnadsvårdsföreningen bland annat i sin motivering.

Utmärkelsen delades ut den 16 maj av verksamhetsledare Stefan Fickler inför dryga 100-talet ditresta medlemmar samt inbjudna mediarepresentanter under en prisceremoni i samband med föreningens årsmöte och vårresa i Hjo.

Hotad miljö – Glumshammars gård i Glumserud

glumshammar_33

Hotad miljö. Glumshammars Gård i Glumserud. Bild från sommaren 2007. Klicka för stor bild.

Glumshammars Gård i Glumserud pekades ut som kulturhistoriskt värdefull redan i Värmlands Museums och Karlstad Kommuns kulturhistoriska inventering 1976-78 men finns också med i den stora inventeringen från 1984 (sid 139, 638 Glumshammaren 4:1). Redan 1977 konstaterades att gården, som redan då var obebodd, led stor brist på underhåll.

glumshammar_1977

Text och bild ur inventeringen från 1977. Klicka för större format.

”Det är angeläget att kommunala organ och enskilda följer upp inventeringen och verkar för att de kulturhistoriskt värdefulla områden och byggnader som finns redovisade i utredningen bevaras och skyddas” skrev landsantikvarie Gösta Von Schoultz och stadsarkitekt Per Lagergren i förordet till inventeringen (läs hela förordet). Trots dessa vackra ord har Glumshammars gård befunnit sig i fritt förfall under de tre decennierna som gått sedan den pekades ut. Idag är den en sorglig syn.

glumshammar_5

Glumshammars gård sommaren 2007. Långt gånget förfall. Klicka för stor bild.

Den nuvarande ägaren har uppenbarligen inga som helst ambitioner att underhålla gården utan sålde den istället här om som en timmerstomme, för rivning och avflyttning. Men gården, eller ska vi säga stommen, blev aldrig flyttad. Istället står den kvar, plundrad på alla sina kakelugnar och järnspisar, med nerriven lerklining som blottlagt den månghundraåriga timmerstommen och med utslagna fönster och söndersparkade fönsterbågar. Men trots att såväl naturens krafter och vandaler fått härja fritt i snart trettio år kan man ännu ana den stolthet som här en gång rådde.

glumshammar_4_web

Interiör från övre plan på Glumshammars gård, mars 2009. Klicka för stor bild.

Ännu så länge är stommen och de breda 1700-talstiljorna i taken och golven märkligt friska och om viljan fanns skulle gården mycket väl kunna räddas till eftervärlden. Men då krävs att en räddningsaktion inleds å det snaraste. Både huvudbyggnaden och den vackra ladugården på andra sidan vägen är illa däran och bör snarast förses med det rivnings- och förvanskningsskydd som man redan 1977 skrev in i kulturmiljöprogrammet att de skulle få. Som en första prioritering bör taket tätas, huset bör tömmas på allsköns bråte som ligger slängd där, och fönster och dörrar bör sättas igen. Ett samråd med ägaren för att hitta en lösning som långsiktigt tillgodoser byggnadens kulturhistoriska värden bör snarast arrangeras.

Sedan idag, den 30 mars 2009, är Glumshammars gård upptagen på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula lista för hotade kulturmiljöer.

Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Plötsligt är den stridbara Marit Poulsen tillbaka i hetluften igen, efter fem års bortavaro från politiken. Och hon kommer onekligen som en frisk fläkt. Alltid personligt engagerad. Nu är hon heligt förbaskad. Och nu handlar det om djurens rätt i EU.

–Det är inte lagarna det är fel på, säger Marit Poulsen. Vi har ett bra lagskydd för djuren inom EU. Det som brister är efterlevnad, kontroll och sanktionssystem.

Efterlevnad, kontroll och sanktionssystem! Precis samma brister som inom byggnadsvården tänker jag. Plan- och bygglagen må vara luddigt formulerad och ha sina brister, men intentionerna, t ex i tredje kapitlets varsamhetsparagrafer, torde ändå vara lätta att förstå. Inte minst då Boverket givit ut hyllmetrar av instruktionsmateriel för att förtydliga dessa. Ändå ser vi få kommuner i Sverige där dessa lagar i praktiken efterlevs.

Karlstad i Värmland, där jag själv är länsombud, är ett tydligt exempel på detta. Där tillåter den sittande Stadsbyggnadsnämnden att den bebyggda miljön förfaller, förvanskas och förstörs, vind för våg. Utan hänsyn till lagar, paragrafer och kommunala kulturmiljöprogram.

I april 2008 anmälde jag, efter samråd med Boverkets jurister, Karlstads Kommun till Länsstyrelsen i Värmland för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Och i december 2008 kom Länsstyrelsens tillsynsrapport som gav mig rätt på alla punkter. Karlstads Kommun brister i sin tjänsteutövning. Både när det gäller den generella varsamheten om den bebyggda miljön som när det gäller varsamheten om de utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. I vissa fall är bristerna enligt Länsstyrelsen anmärkningsvärda. Ändå fortsätter Karlstads kommun att knycka på nacken åt kritiken.

–Det finns ju olika sätt att se på historien, säger Karlstads Kommuns avgående Stadsbyggnadsdirektör när jag i slutet av februari ringer honom för en pratstund.

Lite längre in i pratstunden mjuknar hans attityd något. Och han inser att det uttalandet kanske inte var helt genomtänkt. Självklart måste kommunen lyssna när Länsstyrelsen framför såpass allvarlig kritik. Men han gör det också tydligt att han faktiskt ska sluta i månadsskiftet, och inget hellre vill än att avsluta samtalet. Så det gör vi.

Kommer det att bli bättre i Karlstad? Jag vet inte. För att ha en åsikt om det måste man försöka förstå hur det kunnat bli ok att i decennier så fullständigt strunta i efterlevnaden av lagarna. Länsstyrelsen konstaterar ju t ex att Kommunen helt struntat i att ta hänsyn till den omsorg om utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Kommunfullmäktige beslutade om den 15 november 1984. I vissa stadsdelar finns inte ett enda av de utpekade husen kvar. Hur kunde det bli så? Varför var det ingen som reagerade?

Karlstad Kommun är dock knappast ensamma om att uppvisa dessa brister. Kommunens sätt att agera är nog snarare ganska signifikativt för hur det fungerar ute i Sverige idag. Godtycket och okunskapen förefaller härska i de kommunala byggnadsnämnderna och den bebyggda miljöns värden är allvarligt hotade. Och alla verkar veta om det. Men ingen vill ta tag i det. Varför? Var är byggnadsvårdens Marit Poulsen när vi som bäst behöver henne?

Byggnadsvården i Sverige behöver en rikspolitiker som tar tag i dessa frågor och sätter dem på dagordningen. Ställ krav på efterlevnad och tillsyn på kommunerna och inför ordentliga sanktionssystem så att det svider i skinnet på dem som missköter sig. Och se till att alla de svenska fastighetsägarna får information om vilka regler det är som gäller. Sveriges bebyggda miljö, i städer och på landsbygden, är liksom stora delar av det svenska kulturmiljöarvet, i mina ögon allvarligt hotat.

Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Fullspäckad byggnadsvårdsdag på Värmlands Museum den 14 mars

Lär dig mer om timmerhus, vedspisar och kaminer samt hur du renoverar ditt uthus. Tyd gamla kartor och ta reda på din fastighets historia i muséets arkiv. På Värmlands Museums byggnadsvårdsdag den 14 mars får du råd och tips från hantverkare och företagare inom branschen, du kan besöka muséets arkiv och forska om din fastighet, gå på korta föredrag i olika ämnen eller titta på foton av det gamla Karlstad. Dagen till ära säljs specialböcker i museibutiken och i Hörsalen har man anordnat en utställning med gamla hus. En späckad byggnadsvårdsdag med andra ord.

Tid: Lördag den 14 mars kl 10.00‐17.00
Plats: Värmlands Museum i Karlstad
Entré: 40 kr (fri entré för dig med årskort)