Nu skrivs slutkapitlet i historien om Agnhammars Herrgård

Agnhammars herrgård på ett vykort från 1920-talet. En pampig gård.

Agnhammars Herrgård är nu ett minne blott. När grävskopornas här om dagen käftar slog käftarna i den gamla herrgårdsbyggnaden skrevs slutkapitlet i en av Grums Kommuns mest fascinerande industrihistoriska epoker. Agnhammar har varit herrgård allt sedan 1500-talet och här har en stor del av de stora svenska adelsfamiljerna huserat under kortare eller längre tid.

Dess historia från 1547 till 1646 är intimt förbunden med ätten Anckar, vars män spelat stor roll i Värmlands historia under Vasatiden Den mest berömda var Botvid Larsson Anckar, fogde över Värmland 1530-1546 och mannen bakom den äldsta jordboken, ett dokument som inget land äger motstycke till. Under 1700-talet ägdes Agnhammar av medlemmar ur ätterna Lillieram, Stuart och Löwenhjelm.

Agnhammars herrgård i februari 2008. Öde, tom och skamfilad. En skugga av sin forna storhet.

Under förra hälften av 18o0-talet ägdes gården av prosessionaten C H Kaflé som här tillverkade den sk Värmlandsplogen. År 1849 köptes gården av B A Geijer som 1872 sålde den till A Elieson som anlade det första sågverket med två ramar samt ett tegelbruk för tillverkning av såväl murtegel som dräneringsrör. Elieson var en framsynt och begåvad man som gjorde kommunen stora tjänster, bl a beträffande Bergslagsbanans sträckning.

Vid hans död 1896 övertogs gården av Agnhammars Bruks AB med Carl Matton som disponent. 1918 blev Carl Matton personligen ägare till gården. Precis som Elieson var Matton en synnerligen driftig och företagsam man som var djupt engagerad i kommunens bästa. Gården övertogs därefter av sonen Carl Matton som fortsatte driva den i samma stolta tradition som sina föregångare.

När Carl Matton den yngre avled övertogs gården av sonen Lars Matton och hans söner Erik och Johan. Redan på 1980-talet signalerade Lars Matton till kommunen att man saknade resurser att underhålla den gamla gården. Men trots detta togs inga som helst seriösa initiativ till räddningsaktioner från kommunens sida.

Agnhammars herrgård i juni 2008. Trots förfallet ännu en pampig och bedagad skönhet.

Sin storslagna historia till trots har gården sålunda stått helt utan underhåll och förfallit sedan slutet av 1970-talet. De senaste åren har skadorna blivit allt mer uppenbara och allvarliga. För något år sedan beslutade nuvarande Lars Matton och hans söner därför att den skulle brännas. Och delar av gården, de 15 kakelugnarna, glasverandan och dörrarna monterades ner för att rädda vad som räddas kunde.

I våras  dök så i sista minuten en person upp som sade sig vara villig att förvärva gården och återställa den i sitt ursprungsskick. En person som redan sedan tidigare genomfört en rad liknande räddningsaktioner av kulturhistoriskt intressanta miljöer. Hoppet väcktes för ett ögonblick. Skulle den anrika Herrgårdsbyggnaden trots allt räddas i sjunde timmen? Jag var själv delaktig i att sammanföra denne person med ägarna, och deltog i de initiala samtalen, som dock tyvärr var allt annat än fruktbara.

Interiör från Agnhammar juni 2008. Närmast orört originalskick från sekelskiftet.

I ett försök till en sista-minuten-räddningsaktion, inbjöd jag därför i vintras Grums Kommun och Länsstyrelsen i Värmland till ett möte för att utröna om de skulle kunna tänka sig att på ett eller annat sätt bidra till att gården räddades. I nya eller befintliga ägares regi. De gamla ägarna kände sig förorättade över att inte själva ha blivit inbjudna till detta möte och valde därför att på egen hand föra denna dialog med Länsstyrelsen och Grums Kommun. Vad dessa samtal handlat om känner jag därför inte till. Uppenbarligen har de hur som helst tyvärr inte varit framgångsrika.

Nu har solen gått ner för sista gången i Agnhammars herrgårds 100-åriga munblåsta fönsterglas.

Om skeendet på Agnhammars Herrgård är symptomatiskt för tillståndet i den värmländska kulturmiljövården finns det all anledning att oroa sig. Nu förpassas sagan om Agnhammars Herrgård, den stolta herrgårdsbyggnaden, människorna och en fascinerande industriepok för all framtid in i historieböckerna. Och Grums kommun, och Värmland, förlorar ännu en av sina historiska kulturmiljöer.

Det känns obegripligt, outsägligt sorgligt och fullkomligt onödigt.

Peter Sörensen
Länsombud för SBVF i Värmland

Än finns tid att rädda Agnhammars Herrgård. Om viljan finns.

Det försök till en räddningsaktion kring Agnhammars Herrgård som Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion nyligen tog initiativ till har fått stor uppmärksamhet i pressen (NWT/VF). Tyvärr har pressen dock valt att slå upp stora rubriker om de interna stridigheter som uppstått, istället för att ägna sig åt själva sakfrågan – dvs möjligheterna att bevara den sedan länge utpekade och kulturhistoriskt intressanta gården. Och jag vill därför kort kommentera vad som hittills förevarit.

Agnhammars Herrgård, vars historia går ända tillbaka till mitten av 1500-talet, har tillåtits att förfalla i decennier. I mitten av 1980-talet meddelade den nuvarande ägaren till Grums Kommun att han inte längre hade varken resurser eller avsikter att underhålla huvudbyggnaden, dvs själva herrgården. Kommunen hade då en tid för avsikt att förvärva gården, något som emellertid aldrig blev av. Sedan dess har den kulturhistoriskt mycket intressanta gården förfallit i rask takt. Utan att någon verkar ha brytt sig det minsta om saken. Detta trots att Plan- och bygglagen i 3 kap 13 § tydligt anger att så inte får ske.

”En byggnads yttre skall hållas i ett vårdat skick. Underhållet ska anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. PBL 3 Kap 13 §

Jag har själv som privatperson, redan innan jag blev länsombud, engagerat mig i fallet med Agnhammar i flera års tid. Försökt hitta en räddning. Och haft många kontakter och diskussioner med ägaren, vars släkt ägt gården sedan mitten av 1800-talet, och som självklart inte tycker att detta är någon rolig historia. Jag har också flera gånger diskuterat frågan med Grums Kommun. Men ingen lösning har stått att finna. Och ingen vilja att diskutera varianter på lösningar har heller uppvisats från något håll. Det finns inga pengar har man sagt. Och utan pengar kan man naturligtvis inte underhålla en gård av den här storleken.

Agnhammars Herrgård är tyvärr långt ifrån ensam om detta öde. Mängder av värmländska fastigheter och gårdar, utpekade i olika typer av kulturmiljöinventeringar, står och förfaller på samma sätt. Utan att kommunernas byggnadsnämnder ingriper. I lägen som detta, där ägaren saknar resurser för underhåll bör man åtminstone kräva att huset försätts i malpåse, och skyddas från fortsatt förfall. Den bästa lösningen är dock alltid att se till att dessa hus hittar ägare som är intresserade av att vårda och underhålla dem, och som har resurser till det.

I sjunde timmen, när det var klart att Agnhammar skulle rivas och en nedmontering av bevaransvärda delar hade påbörjats, dök en intressent upp och ville undersöka möjligheten att förvärva gården och återställa den i originalskick. Samtalen mellan ägarfamiljen och intressenten gick emellertid ganska knackigt och de initiala försöken att nå någon form av uppgörelse misslyckades.

Jag valde i detta läge att, i egenskap av länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, kalla samhällsfunktionerna – dvs Grums Kommun, Länsstyrelsen i Värmland samt Värmlands Museum – till ett krismöte, för att se på vilket sätt vi gemensamt skulle kunna bidra till en lösning för gårdens fortlevande.

Tyvärr skickade jag information till pressen om mötet. Vilket skulle visa sig vara ett dåligt genomtänkt beslut. Information om mötet skrevs i tidningen, och familjen kände sig kränkta och förbisedda, eftersom de inte fått varken information om eller inbjudan till mötet. Jag har full förståelse för deras reaktion och kan bara beklaga att denna situation uppstod.

Avsikten med mötet var självklart inte att på något sätt försöka gå bakom ryggen på familjen. Ambitionen var istället precis det rakt motsatta. Att försöka se om det fanns möjlighet att på ett positivt sätt medverka till en bra lösning såväl för dem som för den kulturhistoriskt intressanta gården. Och att i så fall i nästa läge ta kontakt med ägarna. Nu blev det inte så.

Media kastade sig istället i sedvanlig ordning glupskt över den konflikt som uppstod, istället för att fokusera på och fördjupa berättelsen om gården, dess unika historia, hur den kunnat få förfalla så och att det faktiskt fanns en intressent som är villig att rädda och återställa den. Det, i sammanhanget, känns oerhört trist. Och jag hoppas att det inte skadat möjligheterna att rädda gården.

Vad som trots allt känns bra är att ett möte mellan samhällsfunktionerna och gårdens ägare nu blir av. Förhoppningsvis når man en lösning som kan rädda gården i sjunde timmen. Jag själv har dock valt att helt lämna all vidare kontakt med ärendet efter det infekterade bråket. Det har tyvärr även den spekulant som för kort tid sedan var intresserad av att förvärva och återställa gården.

För inte så många decennier sedan förlorade Grums Kommun det storslagna Long Säteri, ett magnifikt träslott som rätt hanterat mycket väl kunde ha stått intakt in i våra dagar. Det vore synnerligen sorgligt om man nu på ett liknande sätt skulle förlora ytterligare ett av sina allra ståtligaste historiska herresäten.

Än finns tid att rädda Agnhammars Herrgård. Om viljan finns.

Peter Sörensen, länsombud i Värmland för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Grums Kommun och Byggnadsvårdsföreningen bjuder till krismöte för att rädda Agnhammar

Agnhammars herrgård fotograferad vintern 2007. Klicka för större bild.

Agnhammars Herrgård i Grums hotas akut av rivning och Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion i samverkan med Grums Kommun har därför idag via ett mail bjudit in företrädare från Värmlands Museum och Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet till ett akut krismöte den 22 januari kl 15.30 i Grums Kommunhus. Men en gemensam insats hoppas vi kunna hitta vägar för att bevara den anrika herrgården.

Den en gång så ståtliga Herrgården är idag en skugga av sitt forna jag. Ägarna har sedan mitten av 1980-talet signalerat till kommunen att de inte har varken råd eller ambition att underhålla huset. Förfallet har därför eskalerat allt mer. Efter att ägarna i höstas tog ett beslut om att den skulle brännas har en nedmontering av vissa byggnadsdetaljer, bl a den gamla glasverandan, påbörjats.

I sista stund dök emellertid en intressent upp som var intresserad av att förvärva, bevara och återställa herrgården i ursprungsskicket. Skulle den gamla Herrgården därmed räddas i de sista skälvande minuten?

Diskussioner pågår för närvarande med den nuvarande ägarfamiljen för att se om en lösning går att hitta för ett bevarande av gården. Genom avyttring eller i familjens egen regi.

Med en snabb insats från samtliga omnämnda aktörer hoppas vi att en räddning av den kulturhistoriskt intressanta herrgården kanske trots allt kan vara möjlig.

Agnhammars Herrgård är sedan den 19 december upptagen på Svenska Byggnadsvårdsföreningens lista över hotade kulturmiljöer, den sk Gula Listan.

Kommentarer i media:
”Krismöte för att rädda herrgård” | NWT 2009-01-12

Hotad miljö – Agnhammars Herrgård i Grums

Agnhammars herrgård fotograferad vintern 2007. Klicka för större bild.

Agnhammar i Grums Kommun i Värmland var herrgård redan under 1500-talet och tillhörde då släkten Anckar. Den mest berömde av ägarna var Botvid Skrivare, lagman och fogde över Värmland. Han upprättade den äldsta jordaboken över Värmland år 1540. Genom gifte kom den sen till släkterna Lillieram, Stuart och Löwenhielm. År 1540 skattlades en gård med namnet Kälkebräcka, ägaren var Botvid Larsson. Egendomen som senare blev säteri stannade kvar i släkten fram till slutet av 1600-talet. Säteriet förvärvades av brukspatron Carl Rosenholm och fick efter honom namnet Carlberg. Omkring 1800 blev Elias von Echstedt ägare till gården och sedan slutet av 1800-talet har Agnhammar ägts av dagens ägare.

Interiöra detaljer från Agnhammars Herrgård vittnar om dess forna stolthet

Agnhammars Herrgård har inte varit bebodd sedan 1950-talet och är i många stycken att betrakta som orörd sekelskiftesmiljö, Gården har dock stått utan underhåll i femtio år och har idag omfattande skador. För ett år sedan beslutade ägaren därför att låta bränna ner gården.  En nedmontering av bevaransvärda delar av gården har därför påbörjats för att rädda vad som räddas kan. Alla tolv kakelugnar är därför nedplockade och sålda, liksom den vackra verandan, dörrar och diverse övrigt. I sista stund dök emellertid en intressent upp som trots detta ville köpa gården för att bevara och restaurera den till originalskick. Ett sista försök att rädda gården pågår därför i detta nu.

Agnhammars Herrgård på ett vykort från början av seklet

Just nu pågår diskussioner mellan Grums kommun, Länsstyrelsen i Värmland, Värmlands Museum och den nuvarande ägaren för att försöka hitta vägar att rädda den oerhört pampiga och vackra herrgårdsmiljön, något som samtliga inblandade säger sig gärna vill medverka till. Självklart önskar alla att räddningsaktionen påbörjats innan nedmonteringen av gården påbörjats, eller ännu hellre för 25 år sedan när gården fortfarande var i ett fint skick. Men bättre sent än aldrig, och läget är ju som det är. Låt oss hoppas att man når fram till en lösning som alla känner sig nöjda med.