Broängsbadet. Foto: Värmlands Museum

Länsstyrelsen i Värmland avslår Föreningen för byggnadskulturs begäran om att förklara Broängsbadet i Kristinehamn som byggnadsminne, läser vi i artiklar i VF och Nya Kristinehamnsposten. Det är synd. Glädjande är dock att läsa att de precis som Värmland Museum anser byggnaden vara av stort värde, att den bör bevaras och att en lämplig framtida användning bör utredas av kommunen.

Broängsbadet. Foto: Värmlands Museum

Fastigheten är ett synnerligen fint exempel på ett offentligt badhus från modernisteran. Och Kristinehamn borde vara stolta över den och värna den. Om inte som byggnadsminne så åtminstone genom en kraftfull Q-märkning i plan som skyddar det vackra och påkostade badet mot framtida förvanskning och rivning.

Broängsbadet. Foto: Värmlands Museum

Framledes borde man därefter söka nya närbesläktade användningsområden för lokalerna, som t ex spa, gym, kulturhus eller konsthall. Rivning eller ombyggnad till bostäder är inte alternativ som känns särskilt väl genomtänkta. Inte minst i ett Kristinehamn som redan står osedvanligt hårt sargat efter rader av stadsplaneringsklavertramp i det förflutna. I många år gick stadskärnan under smeknamnet ”lilla Beirut”. En promenad nerför den forna paradgatan Kungsgatan gör det lätt att förstå varför.

Broängsbadet. Foto: Värmlands Museum

Låt oss hoppas att dagens planerare lärt sig läxan och visar prov på en större framsynthet och respekt för den bebyggda miljöns värden. Broängsbadet tillhör tveklöst ett av dem.

Peter Sörensen
Länsombud i Värmland

PS. Bilderna i inlägget hämtade från Värmlands Museums kulturhistoriska värdering av badet, där man ger stöd för föreningens begäran om byggnadsminnesmärkning. Läs den här. DS

Smedjan på Sunds Herrgård förfaller allt mer.

Av uppmärksamma Säfflebor har vi fått veta att den gamla smedjan som ligger på området vid Sunds Herrgård i Säffle förfaller alltmer. I en artikel i NWT från augusti 2009 läser vi:

– Smedjan, stallet och uthus ska vara kvar och ska rustas, förklarar Säffle kommuns stadsarkitekt, Lasse Westerberg.

Ännu har dock inget hänt och i dagsläget är förfallet uppenbart. Bland annat har stora delar av de vackra gamla fönstren, med munblåst originalglas slagits sönder. Och smedjan står öppen för väder och vind. SBVFs Värmlandssektion kommer att ta en förnyad kontakt med Säffle Kommun för att kontrollera saken.

Säffles Vattentorn, sedan den 19 december 2009 placerat på SBVFs Gula lista. Foto:Privat.

Säffles vackra vattentorn, uppfört 1914, har genom sitt tongivande inslag i stadens siluett kommit att bli något av en symbol för staden. 1958 togs tornet ur bruk och ersattes av ett nytt. Och sedan dess har det stått tomt. Idag börjar det synliga förfallet bli att mer uppenbart.

Säffles Vattentorn på ett vykort från byggåret 1914.

Flera Säfflebor har hört av sig till SBVFs Värmlandssektion i oro över vad som ska hända med tornet. Kommunen förefaller sakna handlingsplan såväl för underhåll som förvaltning av det vackra tornet och vi har därför valt att ta upp Säffles Vattentorn på SBVFs Gula lista över hotade kulturmiljöer, i avvaktan på att vi kan få klarhet i hur man avser att ge det en långsiktigt tillfredsställande förvaltning.

Resterna av Glumshammars Gård den 1 dec 2009. Klicka för stor bild. Foto: Ewa Gustavsson

Nu skrivs det definitiva slutkapitlet för ännu en utpekad kulturhistoriskt intressant gård i Värmland, Glumshammars Gård i Glumserud i Karlstads Kommun. Trots att gården varit utpekad i kommunens egna kulturmiljöinventeringar ända sedan mitten på 1970-talet har gården fått förfalla utan att någon ingripit. Våren 2009 slog organisationen Operation Karlstad larm om vanvården av gården och kommunens plan- och byggchef Marie Eddeborn tillstod i ett reportage i TV4 att man brustit i sin tillsyn men att man nu skulle kontakta ägaren till gården. Samtidigt noterade Svenska Byggnadsvårdsföreningen gården på sin Gula Lista över hotade svenska kulturmiljöer.

Glumshammars Gård sommaren 2007. Klicka för stor bild. Foto: Peter Sörensen

Uppenbarligen mynnade dessa samtal, om de nu någonsin över huvud taget ägde rum, i intet. Den 1 december 2009, när den översta bilden togs, rivs nu de sista resterna av den en gång så ståtliga och sällsynt vackert belägna gamla gården.

Det är tyvärr bara att konstatera att inventering av kulturmiljöer förefaller vara ett overksamt arbetsredskap för att skydda kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Åtminstone i Karlstads Kommun. En studie av de gårdar och miljöer som pekades ut i landsortsinventeringen 1977 ger en deprimerande bild av den värmländska kulturmiljövården. Den stora merparten av de utpekade landortsgårdarna är idag, trettio år senare, rivna, förfallna eller kraftigt förvanskade. Samma bild framträder när man studerar husen i den inventering över hus i Karlstad stad som gjordes 1984. I vissa stadsdelar är de utpekade husen mer eller mindre helt helt utraderade.

Hur kunde det bli på det här viset måste man rimligen fråga sig? Studerar man vad kommunen gjort för att skydda husen sedan inventeringarna genomfördes så får man en del av förklaringen. Man har nämligen i princip inte gjort ett endaste dugg. Informationen om vilka de utpekade miljöerna är har inte spridits till allmänheten. Inte ens till husägarna själva. Inga skyddsföreskrifter eller vårdplaner har upprättas. Ingen tillsyn och inga återbesök för att stämma av hur det går för miljöerna har skett. Och i samband med bygglov har även ingrepp som kraftigt förvanskat husen regelmässigt tillåtits.

Om kommunerna i Sverige skulle liknas vid en skolklass skulle Karlstads Kommun tveklöst tillhöra de sämsta i klassen i ämnet kulturmiljövård. Betyget skulle vara ”Icke godkänd” och en av anledningarna skulle vara allt för mycket frånvaro. Skall vi verkligen acceptera folkvalda politiker som tar sitt lagstadgade uppdrag att vårda vårt gemensamma kulturhistoriska arv så lättvindligt? Och hur mycket får en kommun egentligen brista i ansvar innan Länsstyrelsen ingriper?

Gamla Kvarnen i Säffle har renoverats med nytt tak och fönsterluckor.

Gamla Kvarnen i Säffle, tidigare omskriven här på bloggen, har sedan den 24 januari 2009 varit upptagen på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula Lista över hotade kulturmiljöer. Nu kan vi glädjande konstatera att fastighetsägaren tagit tag i saken och genomfört underhållsarbeten på kvarnen. Taket har lagats och fönstren har försetts med svarta fönsterluckor för att skydda huset mot intrång och vandalisering. Vi på SBVFs Värmlandssektion lyfter på hatten för ett snyggt arbete och lyfter tills vidare bort kvarnen från Gula listan.

I utkanten av Västra Ämtervik i vackra Fryksdalen i Värmland står denna vackra ödegård...

...stolt står den på en kulle med bedårande utsikt ut över ängar, åkrar och sjöar...

..ett vackert och fantasieggande blickfång för förbipasserande resenärer sedan drygt ett sekel...

..med sina sällsynt väl avvägda proportioner och omsorgsfullt utformade och påkostade detaljer...

..om än tärd av tidens tand och brist på underhåll är gårdens skönhet fortfarande slående...

...men nu har den vackra gamla Fryksdalsgården sett sin sista sommar, i vinter ska den rivas..

...och inom kort är den vackra gamla gården, som faktiskt aldrig varit bebodd, ett minne blott..

...i mina ögon är den, sin patina till trots, en av de vackraste gårdarna i hela Fryksdalen...

...och det är inte utan att det känns lite sorgligt att framtida resenärer längs denna väg...

..inte ska kunna få känna samma hisnande lycka som jag gjorde när jag först såg den.

Vågmästarbostaden i Karlstad får inte flyttas. Beslut i Länsrätten.

Den här på bloggen tidigare omskrivna och på SBVFs Gula listan upptagna Vågmästarbostaden i Karlstad, även kallad Kanikevillan, får inte flyttas. Det beslutet tillkännagav idag Länsrätten i Värmland efter att byggföretaget NCC överklagat Stadsbyggnadsnämndens beslut att inte ändra detaljplanen för området.

Vågmästarbostaden är en av de sista resterna av det gamla Kanikenäset och har enligt vissa källor historisk bäring så långt tillbaka som till 1500-talet. Klart är emellertid att det hus som idag står på platsen uppfördes redan innan den senaste stora stadsbranden 1865 och att det därmed tillhör Karlstads allra äldsta bebyggelse. Att huset har stort kulturhistoriskt värde är ställt utom all tvivel. Från Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion välkomnar vi därför dagens beslut från Länsrätten.

NCCs agerande i frågan är mycket märkligt och solkar onekligen företagets varumärke. NCC förvärvade tomten 1998 och har sedan dess tjänat stora pengar på att uppföra ett av de dyraste, mest tätbebyggda och högst exploaterade bostadsområdena i Karlstads historia. Även om man uppenbarligen helt saknar ambitioner att medverka till att värna Karlstads bebyggda kulturmiljöarv borde pengar inte saknas.

Vi förväntar oss ett större ansvarstagande av ett storföretag som NCC. Bättre kan ni.

• Vågmästarbostaden står kvar – och rustas upp | VF 2009-10-14
• Läs också Vågmästarbostaden i Karlstad, en bebyggelseantikvarisk studie skriven av Lovisa Smedberg vid Göteborgs Universitet.
• Blankt nej till flytt av Vågmästarbostaden | VF 2009-06-22
• Sällsynt okänslig hantering av gamla Vågmästarvillan och dess trädgård | Operation Karlstads Stadsmiljöblogg 2008-06-03

Ursprunglig fasaddekor i kakel återställs på Södra Kyrkogatan i Karlstad i regi av Lundbergs.

Värmlands Museum har i år blåst nytt liv i det årliga utdelandet av diplom för god byggnadsvård, en tradition som legat i träda några år. Vid årets utdelning, som sammanföll med Kulturhusens dag, belönades tre värmländska projekt som alla, vart och ett på olika sätt, svarat för en synnerligen god byggnadsvård.

Lundbergs fastighetschef Peter Lundgren mottog det första diplomet för den omfattande och sedan tre år pågående restaureringen av det gamla Järnvägshuset, uppfört 1909, på Södra Kyrkogatan 2 i centrala Karlstad. Bit för bit återställs hyreshuset helt i enlighet med ursprungsarkitektens originalritningar från 1909. Skiffertaket läggs om och tvättas, samtliga 996 fönsterbågar renoveras pietetsfullt och fasaden återställs i sitt ursprungsskick med kalkputs, kalkavfärgning, rusticeringar och mosaikdekorer. Ett restaureringsprojekt som tveklöst är unikt i sitt slag i Karlstad. Och som förhoppningsvis kan sporra flera fastighetsägare att följa efter. Karlstad har många gamla fastigheter som genom årtiondena förfulats genom okänsliga ombyggnader.

Det andra diplomet gick till Per, Desiree och Emelie Eriksson för det varsamma sätt de underhållit och renoverat gården Framme i Skofterud, en praktfull Värmlandsgård i ett synnerligen välhållet originalskick. ”Med bibehållen autenticitet har gården återfått mycket av sin forna prakt och utgör åter ett mycket vackert inslag i kulturlandskapet” stod det bl a i motiveringen.

Det tredje och sista diplomet gick till Elly och Jan Johansson för renoveringen av en parstuga från 1792 på militärbostället Stora Årsås i Segerstad som de köpte för några år sedan. Parstugan hade förfallit mycket svårt i flera årtionden, men är nu på god väg att återställas i ursprungligt skick, vilket kräver stort hantverkskunnande och arbete med traditionella material och metoder. Arbetet har skett i samverkan med bl a den kunniga Mikaela Humble på Humble Byggnadsvård och med bidrag från Länsstyrelsen.

–Jag hade inte hjärta till att vi skulle bli den generation som lät huset förfalla, berättar Elly Johansson i en intervju i NWT den 14 oktober.

Och man önskar att fler kan inspireras av och känna som Elly och hennes man Jan. Mängder av vackra och historiskt värdefulla gamla fastigheter står och far illa i det värmländska kulturlandskapet idag. Ofta krävs ganska små insatser för att stoppa förfallet. Och för att husen ska få en chans att hitta nya användningsområden i framtiden.

Från Svenska Byggnadsvårdsföreningens sida gratulerar och applåderar vi de tre synnerligen värdiga pristagarna, som alla gjort exceptionella insatser. En applåd och en eloge också till Värmlands Museum som återupptagit traditionen att dela ut årliga diplom för god byggnadsvård.

Vi väntar redan med spänning på vem som ska ta hem nästa års diplom? I Karlstad pågår flera intressanta restaureringsprojekt. Albérs varsamma omställning av I2s kasernområde till ett av Karlstads vackraste bostadsområden borde kunna vara en aspirant. Och likså deras varsamma restaurering av Alfieshuset på Västra Torggatan som pågår i detta nu. Dessutom pågår ett antal intressanta och pietetsfulla restaureringar av privatvillor i centrala Karlstad, bland annat på Strand samt kring Tysta Parken i Klara.

Byggnadsvården i Värmland har fått vind i seglen. Det känns bra. Här har rått stiltje allt för länge.

Läs mer om diplomen på:
Diplomerade för god byggnadsvård (NWT 2009-09-14)
Tre fick diplom för god byggnadsvård (VF 2009-09-14)
Diplom för god byggnadsvård (SVT 2009-09-16)
Gammalt hus blev som nytt (VF 2009-09-24)
Årsås Militiehemman (infosida med bilder och historik)

Agnhammars herrgård på ett vykort från 1920-talet. En pampig gård.

Agnhammars Herrgård är nu ett minne blott. När grävskopornas här om dagen käftar slog käftarna i den gamla herrgårdsbyggnaden skrevs slutkapitlet i en av Grums Kommuns mest fascinerande industrihistoriska epoker. Agnhammar har varit herrgård allt sedan 1500-talet och här har en stor del av de stora svenska adelsfamiljerna huserat under kortare eller längre tid.

Dess historia från 1547 till 1646 är intimt förbunden med ätten Anckar, vars män spelat stor roll i Värmlands historia under Vasatiden Den mest berömda var Botvid Larsson Anckar, fogde över Värmland 1530-1546 och mannen bakom den äldsta jordboken, ett dokument som inget land äger motstycke till. Under 1700-talet ägdes Agnhammar av medlemmar ur ätterna Lillieram, Stuart och Löwenhjelm.

Agnhammars herrgård i februari 2008. Öde, tom och skamfilad. En skugga av sin forna storhet.

Under förra hälften av 18o0-talet ägdes gården av prosessionaten C H Kaflé som här tillverkade den sk Värmlandsplogen. År 1849 köptes gården av B A Geijer som 1872 sålde den till A Elieson som anlade det första sågverket med två ramar samt ett tegelbruk för tillverkning av såväl murtegel som dräneringsrör. Elieson var en framsynt och begåvad man som gjorde kommunen stora tjänster, bl a beträffande Bergslagsbanans sträckning.

Vid hans död 1896 övertogs gården av Agnhammars Bruks AB med Carl Matton som disponent. 1918 blev Carl Matton personligen ägare till gården. Precis som Elieson var Matton en synnerligen driftig och företagsam man som var djupt engagerad i kommunens bästa. Gården övertogs därefter av sonen Carl Matton som fortsatte driva den i samma stolta tradition som sina föregångare.

När Carl Matton den yngre avled övertogs gården av sonen Lars Matton och hans söner Erik och Johan. Redan på 1980-talet signalerade Lars Matton till kommunen att man saknade resurser att underhålla den gamla gården. Men trots detta togs inga som helst seriösa initiativ till räddningsaktioner från kommunens sida.

Agnhammars herrgård i juni 2008. Trots förfallet ännu en pampig och bedagad skönhet.

Sin storslagna historia till trots har gården sålunda stått helt utan underhåll och förfallit sedan slutet av 1970-talet. De senaste åren har skadorna blivit allt mer uppenbara och allvarliga. För något år sedan beslutade nuvarande Lars Matton och hans söner därför att den skulle brännas. Och delar av gården, de 15 kakelugnarna, glasverandan och dörrarna monterades ner för att rädda vad som räddas kunde.

I våras  dök så i sista minuten en person upp som sade sig vara villig att förvärva gården och återställa den i sitt ursprungsskick. En person som redan sedan tidigare genomfört en rad liknande räddningsaktioner av kulturhistoriskt intressanta miljöer. Hoppet väcktes för ett ögonblick. Skulle den anrika Herrgårdsbyggnaden trots allt räddas i sjunde timmen? Jag var själv delaktig i att sammanföra denne person med ägarna, och deltog i de initiala samtalen, som dock tyvärr var allt annat än fruktbara.

Interiör från Agnhammar juni 2008. Närmast orört originalskick från sekelskiftet.

I ett försök till en sista-minuten-räddningsaktion, inbjöd jag därför i vintras Grums Kommun och Länsstyrelsen i Värmland till ett möte för att utröna om de skulle kunna tänka sig att på ett eller annat sätt bidra till att gården räddades. I nya eller befintliga ägares regi. De gamla ägarna kände sig förorättade över att inte själva ha blivit inbjudna till detta möte och valde därför att på egen hand föra denna dialog med Länsstyrelsen och Grums Kommun. Vad dessa samtal handlat om känner jag därför inte till. Uppenbarligen har de hur som helst tyvärr inte varit framgångsrika.

Nu har solen gått ner för sista gången i Agnhammars herrgårds 100-åriga munblåsta fönsterglas.

Om skeendet på Agnhammars Herrgård är symptomatiskt för tillståndet i den värmländska kulturmiljövården finns det all anledning att oroa sig. Nu förpassas sagan om Agnhammars Herrgård, den stolta herrgårdsbyggnaden, människorna och en fascinerande industriepok för all framtid in i historieböckerna. Och Grums kommun, och Värmland, förlorar ännu en av sina historiska kulturmiljöer.

Det känns obegripligt, outsägligt sorgligt och fullkomligt onödigt.

Peter Sörensen
Länsombud för SBVF i Värmland

”Peter Sörensen har på ett föredömligt sätt visat att en privatperson med brinnande engagemang faktiskt kan påverka de stora strukturella frågorna inom byggnadsvården och samhällsplaneringen”, skriver Svenska Byggnadsvårdsföreningen bland annat i sin motivering.

Utmärkelsen delades ut den 16 maj av verksamhetsledare Stefan Fickler inför dryga 100-talet ditresta medlemmar samt inbjudna mediarepresentanter under en prisceremoni i samband med föreningens årsmöte och vårresa i Hjo.

• Läs mer på Svenska Byggnadsvårdsföreningens hemsida samt på deras riksblogg ByggnadsvårdsNytt.