Agnhammars herrgård på ett vykort från 1920-talet. En pampig gård.
Agnhammars Herrgård är nu ett minne blott. När grävskopornas här om dagen käftar slog käftarna i den gamla herrgårdsbyggnaden skrevs slutkapitlet i en av Grums Kommuns mest fascinerande industrihistoriska epoker. Agnhammar har varit herrgård allt sedan 1500-talet och här har en stor del av de stora svenska adelsfamiljerna huserat under kortare eller längre tid.
Dess historia från 1547 till 1646 är intimt förbunden med ätten Anckar, vars män spelat stor roll i Värmlands historia under Vasatiden Den mest berömda var Botvid Larsson Anckar, fogde över Värmland 1530-1546 och mannen bakom den äldsta jordboken, ett dokument som inget land äger motstycke till. Under 1700-talet ägdes Agnhammar av medlemmar ur ätterna Lillieram, Stuart och Löwenhjelm.
Agnhammars herrgård i februari 2008. Öde, tom och skamfilad. En skugga av sin forna storhet.
Under förra hälften av 18o0-talet ägdes gården av prosessionaten C H Kaflé som här tillverkade den sk Värmlandsplogen. År 1849 köptes gården av B A Geijer som 1872 sålde den till A Elieson som anlade det första sågverket med två ramar samt ett tegelbruk för tillverkning av såväl murtegel som dräneringsrör. Elieson var en framsynt och begåvad man som gjorde kommunen stora tjänster, bl a beträffande Bergslagsbanans sträckning.
Vid hans död 1896 övertogs gården av Agnhammars Bruks AB med Carl Matton som disponent. 1918 blev Carl Matton personligen ägare till gården. Precis som Elieson var Matton en synnerligen driftig och företagsam man som var djupt engagerad i kommunens bästa. Gården övertogs därefter av sonen Carl Matton som fortsatte driva den i samma stolta tradition som sina föregångare.
När Carl Matton den yngre avled övertogs gården av sonen Lars Matton och hans söner Erik och Johan. Redan på 1980-talet signalerade Lars Matton till kommunen att man saknade resurser att underhålla den gamla gården. Men trots detta togs inga som helst seriösa initiativ till räddningsaktioner från kommunens sida.
Agnhammars herrgård i juni 2008. Trots förfallet ännu en pampig och bedagad skönhet.
Sin storslagna historia till trots har gården sålunda stått helt utan underhåll och förfallit sedan slutet av 1970-talet. De senaste åren har skadorna blivit allt mer uppenbara och allvarliga. För något år sedan beslutade nuvarande Lars Matton och hans söner därför att den skulle brännas. Och delar av gården, de 15 kakelugnarna, glasverandan och dörrarna monterades ner för att rädda vad som räddas kunde.
I våras dök så i sista minuten en person upp som sade sig vara villig att förvärva gården och återställa den i sitt ursprungsskick. En person som redan sedan tidigare genomfört en rad liknande räddningsaktioner av kulturhistoriskt intressanta miljöer. Hoppet väcktes för ett ögonblick. Skulle den anrika Herrgårdsbyggnaden trots allt räddas i sjunde timmen? Jag var själv delaktig i att sammanföra denne person med ägarna, och deltog i de initiala samtalen, som dock tyvärr var allt annat än fruktbara.
Interiör från Agnhammar juni 2008. Närmast orört originalskick från sekelskiftet.
I ett försök till en sista-minuten-räddningsaktion, inbjöd jag därför i vintras Grums Kommun och Länsstyrelsen i Värmland till ett möte för att utröna om de skulle kunna tänka sig att på ett eller annat sätt bidra till att gården räddades. I nya eller befintliga ägares regi. De gamla ägarna kände sig förorättade över att inte själva ha blivit inbjudna till detta möte och valde därför att på egen hand föra denna dialog med Länsstyrelsen och Grums Kommun. Vad dessa samtal handlat om känner jag därför inte till. Uppenbarligen har de hur som helst tyvärr inte varit framgångsrika.
Nu har solen gått ner för sista gången i Agnhammars herrgårds 100-åriga munblåsta fönsterglas.
Om skeendet på Agnhammars Herrgård är symptomatiskt för tillståndet i den värmländska kulturmiljövården finns det all anledning att oroa sig. Nu förpassas sagan om Agnhammars Herrgård, den stolta herrgårdsbyggnaden, människorna och en fascinerande industriepok för all framtid in i historieböckerna. Och Grums kommun, och Värmland, förlorar ännu en av sina historiska kulturmiljöer.
Det känns obegripligt, outsägligt sorgligt och fullkomligt onödigt.
Peter Sörensen
Länsombud för SBVF i Värmland
2 svar so far ↓
stefan // 09 oktober 2009 vid 01:03 |
Mycke tråkigt att de gick som de gick. Gick förbi där härom dagen och såg att herrgården va borta. Konstigt dock att ägaren inte gick med på att sälja, jag menar man måste ju ha kunnat stycka av på något sätt i och med att ägarens hus ligger så nära. Trevliga bilder har du fått på gården i alla fall
. Har du fler?? Skulle va kul att se.
Stefan
Peter Sörensen // 09 oktober 2009 vid 09:09 |
Hej Stefan,
visst är det tråkigt att gården är borta. Minst sagt. Jag har massor med bilder på gården och kommer att lägga ut fler. Finns dessutom massor med gamla glasplåtar i familjens ägo, som jag hoppas mynnar i någon form av skrift i framtiden.
Hälsningar,
Peter